Paradox

Paradox ritades av Yngve Holm, bror till Tore Holm, som båda var kända yachtkonstruktörer och drivna skeppare i tävlingskretsar som seglade hem många fina medaljer internationellt och på hemmaplan.

Paradox byggdes på Norrtälje Jakt- och Motorbåtsvarv beställd av en grosshandlare i Göteborg och sjösattes 1926. (Inte 1928 som vi tidigare trodde)
Hon var ett experiment som maximerade segelarean och beskrevs i ”Till Rors” som ett mellanting mellan ett strykjärn och en ubåt under en enorm böljande segelmassa när hon debuttävlade. Inte nog med det så byggdes hon med ruff och peke i original.

Då hon inte fick tillräckligt framskjutna placeringar så riggades hon ned, peket togs bort och hon såldes som söndagsseglare. Paradox har som många andra båtar burit många namn bl.a ”Botten upp” i slutet på 40-talet då hon hade fått en betongköl istället för den dyrbara blykölen. I början på 50-talet köptes hon av herr Nils Colbing som lät gjuta en ny järnköl och modifiera fören till en ”softnose” och förlänga den med ca 1/2-metern. Nils ägde henne i ca 30 år.

En del renoveringar har utförts under åren som varit mer eller mindre lyckade, kölplankan har t.ex. skarvats med furu någon gång på 80-talet. När vi köpte Paradox år 2008 så bestämde vi oss för att segla henne först för att lära känna henne och renovera saker allt eftersom. 2014 hade vi kommit till de stora åtgärderna som byte av kölplanka, bultar, stockar och uppriktning av skrov mm som utfördes på Yachtsnickeriet vintern 2014 till våren 2016.

När vi köpte henne var hon gravt underriggad med 30 kvm istället för 49 kvm i original i krysstället så från 2019 för hon nu 41 kvm via förlängd mast och ny bom.

Paradox seglar i Stockholms skärgård om somrarna, vinka gärna!

Ägarlängd:

Yngve Holm 1928
Byggde båten i Norrtälje och döpte henne till Paradox.

Erik L Jönsson – Lidingö 1926/27/28 – ?
Hade båten på Motorklubben 12:an, fortfarande kallad Paradox.

Okänd

En ”motorbåtsbyggare” 1944 – 1952
(Uppgift från Colbing)

Nils Colbing, 1952 – 1980
Paradox var enligt Colbing väldigt omskriven i början av 30-talet. Det var en båt som var väldigt bra i lättvind. Den var tvärstävad och hade peke samt en tvär akter. Under/efter kriget fick den en cementköl och fick även smeknamnet ”botten upp”. Under Colbings tid fick båten en inombordare (Färe Göta). Cementkölen byttes ut mot järnköl. En ”ingenjör på högskolan” har under Colbings tid eller innan konstruerat om fören (”softnose”) och aktern.

Lööw 1980 – 1983
Lööw har även installerat en inombordare (Vire)

Buster Oldmark 1983 – 1986
Bytte b.l.a. samborden
Paradox hette Pärlan när han köpte henne.

Magnus och Mikael Ahlqvist 1986 – 1993

Ronny Norlander, Henrik Nyberg och Fredrik Fagerberg 1993-05-30 till 2008-05-05
Paradox hette Pantarei när de köpte henne.

Savina Fornsäter och Mats Johansson 2008 –
Omfattande renoveringar fram till 2019. Dock med segling de flesta somrar.

Vår första långsegling

Midsommar, blod och kaos
Till midsommaren 2008 så gav vi oss ut på vår första längre seglats efter att vi seglat ner Paradox från Uppsala där vi köpt henne. Efter att ha tittat till motorn trodde vi att allt skulle vara frid och fröjd och planerade en tidig avgång. Men när allt var stuvat och klart klockan 9 på morgonen så vägrade motorn att starta.

Aha – bränsletorsk, det var ju lätt åtgärdat. Trodde vi. Efter 3 timmars försök till meckande började vi fundera på plan B men då kom vår båtgranne R till vår räddning och konstaterade att tändstiften behövde bytas – igen. Det lät ju enkelt men det visade sig att tändstiften i vår motor var sällsynta och behövde beställas in. Som tur var hittade sambon en bilreservdelsbutik som hade tre stycken på lager.

Tändstiften kom på plats och vi gav oss av från hemmahamnen, avsevärt senare än beräknat men fortfarande glada i hågen. Vi kom dock inte längre än till Telegrafberget innan det gick snett igen. Ett fett vågsvall efter en motorbåt tillsammans med en oväntad kastvind fick den ovane styrmannen (mig) ur balans precis när bommen gjorde en gipp – dvs svängde okontrollerat över båten. Resultatet blev ett 3 cm långt jack i skalpen av en raskt förbiflygande talja och ett mindre blodbad.

Sambon tog över rorkulten och jag improviserade kompresser i ett par timmar, och höll mig noga ur vägen för bommen resten av seglatsen. Förutom gippincident så var det en härlig segling och vi gjorde god fart över fjärdarna ända fram till klubbholmen ute vid Saxarfjärden.

Där var det redan midsommarstämning med dragspel och gemyt i båtar och bryggor. Hela midsommarfirandet var Saltkråkeidylliskt i allra högsta grad med majstång, jordgubbstårta, dans och dragspelsduell över fjärden.

Sen var det dags att ge sig av hemåt igen. Vi lyckades komma iväg utan incident – om man inte räknar med att sambon råkade sänka vår kvarvarande öl som legat på kylning över relingen, med nätpåse och bergskil som tyngd. Seglingen hemåt gick strålande ända tills vi närmade oss Stockholm. Där hade det blåst upp en åskby.

Vi kom nästan fram till Fjäderholmarna men där ökade vinden plötsligt till närmare 20 sekundmeter (fick vi veta senare) så det var bara att vända och följa med vinden. Vid giren så flög ett skot av sin skena med en ordentlig smäll men focken höll och vi drog iväg tillbaks samma väg som vi kommit men i avsevärt högre hastighet och i ösregn. Vi blåste iväg ända till Gåshaga och måste ha gått i ungefär 11 knop. (Vår tidigare maxhastighet var runt 7 knop.)

Vid Gåshaga lyckades vi styra ur den värsta vinden och reva focken. Efter en del manövrerande lyckades vi även få igång motorn och reva storseglet som hade blåst sönder i toppen och inte ville ner. Efter det var det bara att puttra tillbaks hela vägen med en motor som inte gillar vågsvall och behövde startas om ungefär var tredje minut och som vi dessutom upptäckte läckte.

Tillslut kom vi tillbaks till vår hägrande hemmahamn igen och fick snart höra att vi inte hade haft det värst. En annan av klubbens båtar – en Mälar 22:a som legat en bit efter oss hade råkat ut för den onda åskbyn en bit längre ut i farleden och fått in ca 300 liter vatten i sittbrunnen. De klarade sig dock hem ändå tack och lov. Det är bara att tacka Neptun för att man skaffade sig en båt byggd för att klara Engelska Kanalen med ordentligt däck och en smal sittbrunn med höga kanter.

Och jag undrar var den sista lattan till storseglet tog vägen? Den måste ha blåst ur seglet utan att vi märkte det. Nåja den nya länspumpen fungerade iallafall utmärkt